torsdag, april 24, 2014

NU ÄR STYGNEN BORTA

Go kväll. Här sitter jag och leker med kameran tidig förmiddag. Fast tidig kanske var att ta i. Halv elva typ är klockan här på bilden. Nog borde jag ha mer färg i ansiktet efter de här dagarna då jag suttit med näsan i vädret på balkongen? Jag är en aning fixerad som ni märker vid min osynliga bränna. Som vanligt den här tiden på året.

När jag väntade på att få komma in till distriktsköterskan vid nio i morse så roade jag mig också med kameran. Det var inte helt smärtfritt att ta bort stygnen, men uthärdligt. Jag andades in och jag andades ut och stygnen tog aldrig slut, kändes det som. Snacka om att det kliade sedan och så himla skönt när sköterskan baddade på med desinfiktionsmedel. Nu var det ju inte helt okej tyvärr, för längst ner där det vätskats sig var det inte helt tätt och det fortsatte att vätska sig. Men tack och lov ingen infektion. Precis när hon skulle hämta en läkare kom en annan sköterska in och efter en del dividerande och då jag sagt att det vätskade sig just där redan innan jag åkte hem från sjukan, så struntade de i läkaren och jag fick ny tid på tisdag för kontroll.

I mitt huvud trodde jag att jag nu var frisk ha ha, nej vars, men att jag skulle slippa förband. Men icke. Eftersom bukväggen är så stark, alltså att man använder den till nästan allt man gör... reser sig, böjer sig, går osv. så tejpar man såret för att förhindra att det går upp, utom då hålet som vätskar sig eftersom vätskan måste komma ut. Och sedan förband över alltihop igen. Som jag inte ska röra förrän jag ska dit nästa vecka.

Jag hade ingen aning om att det fanns ett apotek i det här samhället, men det fanns det. Så jag stövlade sedan in dit för att köpa sista ransonen Alvedon. Kan vara bra tänkte jag att ha lite starkare värktabletter hemma. De receptfria är ju inte lika starka. Men det visade sig att jag sett helt tokigt när jag kollade mina recept. Alvedonen kunde jag bara ta ut en gång, men de andra voltarenliknande kunde jag ta ut två gånger. Men det struntade jag i. Tycker de är lite otäcka, kanske för att de är okända för mig. Enligt en sköterska på avdelningen skulle jag sluta med dem före Alvedonen så lite lustigt att jag då kunde ta ut en omgång till. Strunt samma, kirurgtejp bred inhandlade jag istället till såret när jag sedan ska vara i solen med magen och inte har förband och så bindor för 75 spänn. Så nu skulle jag inte alls bli förvånad ifall de här blodflytningarna upphör. I eftermiddag har det inte kommit en droppe, fast å andra sidan är det mest på förmiddagen det rinner. Det var helt normalt i alla fall fick jag veta.

Bussarna går en gång i timman och lite optimistiskt trodde jag att jag skulle hinna med att handla innan bussen tillbaka hit skulle komma vid tio. Det hann jag naturligtvis inte eftersom jag inte gick från vårdcentralen förrän tjugo i tio. Så efter handlandet som kanske var lite idiotiskt insåg jag när jag skulle förflytta mig med en ryggsäck med matvaror och en kasse med lättare grejor, så var det bara att vänta 40 minuter på bussen. Då åkte kameran fram igen . Var inte så jättevarmt i dag, om man inte sitter i lä.

Jag köpte frosties ??  känner inte igen mig själv. Men längtar tills jag ska sätta mig framför tv-n snart och äta fil och frosties. Kanske bara är gott en gång. Vem vet. En bit varmrökt lax och potatissallad köpte jag också. Inget som stod på notan, men fick ett infall i affären. Ifall jag tar ett glas rött i helgen.

Innan mat och balkong så gick jag igenom mina räkningar. Ekonomin är liksom ingen mening att gå igenom *ler*. Jag har 400 kvar på kontot så jag kan betala sjukan på måndag och vårdcentralen på tisdag... ifall inte aktivitetsstödet kommit in då. Jo, jag tror det blir samma summa 6000 jag får fastän att jag nu är sjukskriven. Den här månaden har jag motvilligt kontaktat socialen för mina utgifter är ungefär dubbelt så stora som aktivitetsstödet. Det lär nog ändå fattas ett par tusen. Ca tvåtusen har gått till vård och medicin och det tror jag inte de kan neka mig.
Oasens hyra har jag till en sista gång. Sedan vet i sjutton. Jag hoppas jag blir så stark så jag kan boka in några massager i veckan, fram i mitten av maj. Men det är nog en utopi för jag tar ju i med magen när jag masserar. Samvaro är inte att tänka på för den lusten har jag inte ännu. Men tillfredsställa och göra det skönt för andra skulle inte vara något problem alls och det kanske skulle få igång min egen lust.  Ja, ja det löser sig nog.

Sjukskrivningen däremot har inte löst sig än. Fick ett svar idag att de vidarebefordrat mitt meddelande till ansvarig läkare. Jag hoppas innerligt att det är en av kirurgerna och inte hottentotten. Fast jag tillhör ju inte den vårdcentralen längre.
Och på tal om vårdcentraler så hade jag idag ett brev med kallelse till nästa vecka för blodprovstagning enligt direktiv från kvinnokliniken. Till vårdcentralen i stan som jag ju inte heller tillhör längre. Det är en cirkus det här med vårdcentraler hit och listning dit. Skickade ett meddelande om läget och avbokade tiden. Sedan hoppas jag att de kan ta ett blodprov på tisdag här, när jag ska kolla såret. Jag tycker annars det är jättebra att de följer upp mitt blodtryck.

I morgon är det två veckor sedan jag kom hem. Det är inte så länge egentligen. Största förbättringarna har ju varit denna vecka, om än med ett och annat litet bakslag. Det blir nog bra det här och jag är nu säker på att jag snart är normal igen. Om inte någon idiotdiagnos styr till det förstås. Men så kommer inte att ske. Det har jag bestämt.

Beroende på hur jag känner mig i morgon så är tanken att ta bussen in till stan och hälsa på ett par bekanta. De som bor i närheten av ettan och då är det ide att även kika in där och se om blomman lever och vädra och spola vatten i avloppen och insupa energin, den speciella. Samt betala hyran till min lilla oas, som jag inte vet hur länge jag kan ha kvar.

Nu ska jag innan jag tar plats i soffan kolla några saker i mina gamla almanackor som ena avkomman ville veta. Det är så skönt nu att soffan får vara ifred på dagarna, med tanke på hur mycket tid jag tillbringade där sista veckorna innan operation och veckan efter. Fast det är faktiskt till största del vädrets förtjänst. Jag har bytt soffan mot balkongen.

onsdag, april 23, 2014

DAGARNA GÅR FÖRVÅNANSVÄRT FORT

En bild från september som ni redan har sett en gång ( om ni inte är helt nya läsare förstås ). Sitter med de böcker jag hade beställt då och jag har sedan inte köpt några fler. Förrän nu förra veckan då jag beställde tre nya som jag väntar på. Fast fick ju en i present kom jag på. Det blev inte så väldigt mycket läsande under höst och vinter eftersom jag hade en bok kvar nu. Den jag håller i handen på bilden. Började läsa den på sjukan och har väl nu läst två tredjedelar ungefär. Tillbaka till henne av Sara Lövestam heter den. En lite annorlunda bok som faktiskt är rätt mästerligt skriven. Jag vet inte vilken genre man ska stoppa den i, kärleksroman kanske eller samhällsroman.

Hon växlar och vartannat kapitel handlar om en skollärarinna i början av 1900-talet som kämpar för kvinnlig rösträtt och som förälskar sig i en annan kvinna. De andra kapitlen är nutid där Hanna är huvudpersonen. Hon jobbar på arbetsförmedlingen, lever i en ointressant relation och har en mor som ständigt klagar på hennes kläder med mera. En dag får hon i sin ägo, på olika märkliga sätt, fyra gamla saker..... ett par skor, ett par glasögon, en trälinjal och en brosch. I dessa skor och glasögon blir hon en helt annan person. Hon tar semester och börjar söka efter rötterna till dessa saker, som naturligtvis finns hos skollärarinnan. Det låter inte speciellt spännande, men det är ändå ett driv i skrivandet och man vill gärna veta vad som komma ska.

Det var det om detta. Böckerna jag har beställt visar jag när jag fått hem dem. Det är förvånansvärt hur fort dagarna ändå går trots att jag inte kan företa mig så värst mycket. Vädret spelar förstås en viss roll då några eftermiddagstimmar tillbringas på balkongen. Jag försöker ju även ruta in dagarna nu och skriver upp saker som bör göras i den mån jag kan och har lust.

Halva förmiddagen ägnar jag åt frukost och dator. Egentligen är min tanke nu när jag har möjlighet och tid, att börja skriva på några nya projekt några timmar på förmiddagen. Men hittills har dels inte lusten och inspirationen funnits och dels har jag gjort annat vid datorn. Idag kom jag på att jag måste kolla mitt busskort tex. Har ju inget månadskort nu och var osäker på om jag hade pengar på resekortet då jag ska åka buss till vårdcentralen imorgon och även hem. Det hade räckt men inte till på måndag då jag ska till Lungmedicin. Sedan började jag pyssla med papper för letade efter det jag fick med hem från sjukan. Det rinner ur mig även idag nämligen så ville kolla vad som stod. Fattade det som att det var vanligt innan såren var läkta inne i mig. Men ska höra med dem på vårdcentralen i morgon också.

Samlag ska man undvika i sex veckor stod det också. Även träning och cykling ska man vänta med i minst sex veckor och man ska undvika saker som anstränger bukväggen... typ lyft och att bära tyngre saker. Nu tänker jag ändå passa på att handla lite i morgon, men bär det i ryggsäcken och åker ju buss hem. Det funkar nog. Ögnade som tur var igenom läkarintyget när jag höll på med att sortera papper. Jag hade för mig att jag var sjukskriven till sista april. Varför jag trodde det vet jag inte, mest logiskt kanske. Det är jag i alla fall inte, utan sjukskrivningen går ut 25/4 alltså på fredag. Hög tid att få det förlängt således. Skrev ett meddelande via Mina vårdkontakter till kvinnokliniken och får svar om tre dagar. Kan inte tänka mig annat än att jag blir fortsatt sjukskriven för är inte på långa vägar helt fit for fight. Dessutom ska jag ju göra nya undersökningar angående lungorna och jag ska även bli kallad för kontroll till kvinnokliniken.

Förutom det så tog jag mig även tid att maila några bokbloggar angående min bok och helt plötsligt var klockan nästan halv två. Innan jag började med maten så förpassade jag även vinterskor och jackor till respektive garderob.

Halv tre tog jag plats i min solstol med tallriken i knät och gaffeln i näven. Idag syns det åtminstone lite, lite efter solen, så imorgon kan jag ta en annan bikinibehå. Vid halv fem gick jag in, fast jag sitter ju inte två timmar i sträck för går in med tallriken och diskar och jag går in och hämtar vatten etc.

Mellan sex och sju sådär försöker jag ta min halvtimmes kvällspromenad. Tänkte jag skulle bloggat innan den i kväll, men började besvara mail istället. Och det spelar ju ingen roll när jag gör vad egentligen. Det var kul att gå ikväll, fast lite kyligt faktiskt. Jag gick med rak rygg och ökade på stegen utan problem. Tog bara 20 minuter ungefär så gick en extrasväng. Man blir glad när man så tydligt märker en förbättring.

Nu ska jag titta på sista avsnittet av Helt sjukt, spruta in lite proppförhindrande i magen, ta mina Alvedon men minskar nu ner ordentligt så till helgen hoppas jag vara tablettfri. Stygn och tablettfri. Ska man våga sig på ett glas rött då månntro? 

tisdag, april 22, 2014

AKTION och NYTT FENOMEN PÅ SJUKRESAN

Har en liten humla i rumsfönstret som flugit in från den halvöppna balkongdörren. Försökte hjälpa den ut igen innan jag placerade mig här vid skärmen. Men den var livrädd så lät den vara. Nu är det tyst så antingen har den somnat eller hittat ut själv. Stängde i alla fall dörren till sovrummet för vill inte dela säng med den.

Har jag tagit tag i mitt liv idag då? Nja, knappast. Inte så som jag vill i alla fall. Men jag har skrivit en lista på saker jag bör och även kan göra. Två saker kan jag stryka... jag har bytt väska till vår och sommarväskan och jag har gjort ny dörrskylt och skrivit ut. I morgon kanske jag plockar bort stövlar och vinterkängor och hänger undan vinterjackorna. Skulle även vilja städa, men det får vänta, liksom även fönstertvätt och gardinbyte får göra. Möblera om har jag inte direkt lagt på hyllan, men inte så som jag brukar vid vår och höststädning. Jag ska be en avkomma hjälpa mig att flytta soffan till en annan vägg. En vägg där jag inte behöver ändra tv och sladdar och även flytta sängen till andra delen av sovrummet. Det är det hela. Men det kanske inte blir förrän i slutet av maj.  Kök och datorrum får vara som det är.

Det har gått två veckor nu och jag hade nästan räknat med att vara någorlunda i form. Men så är ju inte fallet och det gör mig lite nedstämd. Jag har börjat trappa ned Alvedonen i alla fall, slopar dagsransonen. Kan ju inte hålla på att äta tabletter hur länge som helst. Idag dök det upp ett nytt fenomen på den här sjukresan. Jag blir så jäkla trött på skiten. Kanske inget kul att läsa i en blogg, men det är verkligheten... min verklighet just nu. När jag hade varit och tömt blåsan i morse och stod i köket för att sätta på kaffe kände jag hur trosan blev alldeles våt och det till och med droppade ner på benen.

Vad sjutton är nu detta, tänkte jag förstås och trodde först det var en större blödning. Men vätskan var klar. Kan jag plötsligt inte hålla urinen var nästa tanke. Hemska tanke. Jag bytte trosor och försökte kissa lite till fast jag inte alls var kissnödig. Fortsatte med frukosten, nu med tiodubbelt hushållspapper i trosan *ler*. Jag har en binda som jag snodde med från sjukan, men ifall det här nu skulle fortsätta måste jag ha den på torsdag när jag ska till vårdcentralen och ta bort stygnen. Jaha, samma sak igen och hushållspappret förslog inget alls. Kanske kan ni förstå hur jag kände mig?

Gjorde om proceduren, nu med plastfolie under papperet. Lade en badhandduk på datorstolen och åt min frukost och körde min datorsejour. När jag sedan bytte igen såg jag att det även var blodfärgat. Det står på papperen jag fick med hem att man kan få blödningar när man opererat bort livmodern, men vadå... två veckor efter. Man får inte använda tampong vilket jag ju lätt kan förstå, men nu ville jag veta vart vätskan kom ifrån. Tamponger har jag i reserv ifall någon avkomma skulle vara i nöd. Jag hade innan testat att knipa och knipningarna är det inget fel på. Tack och lov. Så började tro att det inte var urin, vilket jag förstås var glad för.

Tappade lusten att fixa mat, men värmde en fryssoppa jag hade i frysen och när jag tog plats i solen med den och en rutknäcke med ost testade jag med en tampong.  Det funkade. Jag satt från tre till halv fem utan minsta läckage. Sedan duschade jag och tog en halvtimmes sakta promenad. Garderade förstås med papper men det var hur lugnt som helst och är fortfarande. Få se hur det är i morgon. Men det behövs inte mycket för att man tappar hoppet. Blir även frustrerad när jag är ute och går. I kväll tog jag ingen stav, utan försökte gå utan och med rak rygg, men ack så sakta det går. Det är omöjligt att ens försöka ( vilket jag gjorde ) att gå lite fortare. Skitless blir jag på det här. Men jag tänker positivt och försöker acceptera att det går upp och ner. Både tillfrisknandet och humöret.

Hade i morse ett svar på ett mail jag sände iväg för 1½ år sedan. Då fick jag ingen respons alls. Ja, det handlade om Fas3. Personen hade tydligen sparat mailet?? och nu var det visst aktuellt. Jag ska inte berätta vart och vad det handlar om. Inte än. Jag vet ju inte om det överhuvudtaget blir något alls. Jag berättade i alla fall om boken och att jag är relativt nyopererad. Men tänkte sedan att det här kanske är en spark i baken att jag ska tag i marknadsföringen av boken. Det har jag lustigt nog inte skrivit upp på min lista.

Lite aktion blev det när jag satt och solade på balkongen. Idag syns det lite, lite efter bikinibehån. Körde med samma som igår för tänkte att det kanske inte syns för att jag byter varje dag. Variationen ni vet *ler*. Hur som helst hörde jag plötsligt hur det gapades och skrek från huset snett emot mig. Jag tycker det är obehagligt när folk bråkar och här där jag bor är det annars ganska lugnt. Ganska, det är väldigt lugnt. Jag kunde inte lokalisera vilken lägenhet det var. En karl gick ut genom porten, men jag har ingen aning om ifall han hörde till bråket. Det blev tyst efter det i alla fall och en granne i det huset kom ut på sin altan och tittade sig runt. 

Jag slappnade av, lutade mig tillbaka och fortsatte lapa sol. Jag ser inte vad som händer utanför när jag sitter, men jag hörde en bil och det är inte något ovanligt. Så hör jag bestämda "Gestapo"steg nedanför balkongen och när de kommit förbi så ser jag tre stadiga poliser på väg mot bråklägenheten. Över en timma var de därinne och jag passade på att försöka fota polisbilen *ler*, till bloggen.

Nu ska jag fixa en skål risgrynsgröt eftersom jag åt så dåligt på dan. Sista korven från i julas. Ska väl ta mina Alvedon också så jag kan sova gott i natt och så min eländiga spruta. Fatta hur mycket jag vill vara som vanligt? Fast å andra sidan är jag ju så otroligt glad att magen är väck och för att vara lite tjatig.... jag vet att jag måste ha tålamod. En annan positiv sak är att den där otroliga tröttheten jag dragits med hela året nästan, men mest sista månaden innan operation, är borta.

 I morgon börjar jag på sista förpackningen sprutor, så kan börja räkna ner. 10 dagar till från och med imorgon. 2 maj tar jag sista och då ska jag ta mig sjutton klara av att med någorlunda raska steg ta mig till skogen. I mitt huvud vill jag det i alla fall, sedan får vi väl se hur det verkligen blir.
Sällskap till gröten blir Aschberg blandat med Missing people och sedan Renées rubriker.  

måndag, april 21, 2014

HELGBILDER

Det var väl ett fint konstverk jag fick till igår? Gott var det också och säkert otroligt nyttigt.

Jag vågade mig på en öl. Slopade Alvedondosen på dagen och det funkade. Nu drack jag bara upp halva glaset ändå och det skulle jag kanske även gjort i vilket fall eftersom öl inte är min favodryck. Men vin vågar jag mig inte på ännu. Har faktiskt inget sug efter det heller.
Det är så himla underbart med vädret vi haft nu i Påsk och jag läste precis att det skulle fortsätta resten av veckan.

Ingen rolig bild kanske, men ville bara visa att jag fixade mina ben som jag tänkte.

Så glad var jag efter dusch och benfix. Redo att skära upp sallad och ta plats på balkongen. Någon promenad hann jag inte med just då. Saker tar lite extra tid när man inte är lika rörlig som vanligt.

Kör en egobild till *ler*. Förutom att överarmarna är lika smala som underarmarna och att det blivit mer lös hud vid hals och haka och att brösten krympt så ser jag ju ut precis som vanligt. På den här bilden alltså. Det är lite kul också att kunna använda sina kläder igen. Inte jeans, shorts och kjolar med knäppe förstås. Men linnen och t-shirts.

Idag är det två veckor sedan jag blev av med skiten i magen och jag har varit hemma en vecka och några dagar. Jag tycker det går fantastiskt bra faktiskt, även om det återstår en hel del och ovissheten finns ju kvar. Men den tänker jag inte på. Jag försöker även glömma och förtränga operationsdygnet. Jag har det nedskrivet och jag har pratat om det med både barn och sjukvårdspersonal. Vissa frågor ploppar upp stundtals, men just nu vill jag inte ha svar på något. Jag måste nog bli helt återställd innan känns det som.

Promenaden tog jag framåt kvällen. Tog med en stav som stöttning för igår hade jag ont i nedre högra delen av magen. På en fläck och det hjälpte ingen Alvedon mot. Vet inte vad det kan vara för har väl inget kvar där att ha ont i. Idag kändes det bättre. Det är tur man bor på landet när man ser ut så här *ler*. Ansträngde mig att räta upp ryggen, men det var lättare att gå med lite böjd rygg.

Nu blev det inte mycket till promenad för benen gick av sig självt en huslänga bort där min gamla släkting bor. Det är andra gången sedan jag flyttade hit 2011 som jag besöker henne. Första gången ringde jag på efter en promenad för att fråga om husen var byggda av blåbetong och nu var det väl antagligen för jag ville ha sällskap. Hon visste inte om att jag var sjuk. En och en halv timma satt vi och pratade. Fick veta att min mormor haft samma som jag, alltså en cysta i magen så magen blev enorm. Vart den cystan härstammade ifrån vet jag inte, men den var elakartad och cancern var spridd i hela magen när de öppnade. Hon var då 20 år äldre än mig och avled en månad senare. Men jag fick även höra om lyckliga slut i andra fall *ler*.

En bild från dagen idag. På väg ut till balkongen med mina potatisplättar. Idag somnade jag i solen och tänkte att nu måste jag väl ändå ha fått lite färg. Men jag kan inte se minsta märke efter bikinibehån eller armbandsuret. Antingen är jag blind eller så tar inte solen.

Blev en promenad även ikväll på en halvtimma. Det är alltså ingen lång sträcka jag går, men det går inte fort när jag stapplar fram. Eftersom magen inte känts av lika mycket idag så var det lättare att gå med rak rygg. Man vill ju liksom inte hamna i det där krumma tillståndet *ler*. Nej, det är nog ingen risk, men jag tror inte det är bra för ryggen.

Nu ska jag gå och se slutet på Vetenskapens värld. Tror det skulle handla om socker och fett idag. Ett par tvillingar där den ena började en diet med uteslutande av socker och den andra av fett. Sedan jämfördes resultatet. Jag har läst om det. Lite intressant kan jag tycka. Sedan avslutas kvällen med Filip och Fredrik.
Få se om jag kan ta tag i mitt liv i morgon. Åtminstone lite.  Finns så mycket jag vill och bör göra, men som hindras av min fysik och ork. Vi får se. 

DET VEDERVÄRDIGA FAS 3 SYSTEMET

Inlägget som inte blev av igår kväll kommer nu, innan det är dags att ta plats på balkongen med potatisplättar, lingon, grädde och råriven morot. En strålande, solig dag även idag. Underbart.

Mindre underbart är ju detta med Fas 3. Jag klickade runt lite igår förmiddag, bl.a. på en av facebooks fas 3 kritiska sida. Såg där att Helsingsborgs dagblad hade några artiklar om detta vedervärdiga system. Det spelar ju ingen roll vart i landet det skrivs om det. Huvudsaken är att det skrivs och fortsätter skrivas.

I första artikeln står att läsa att många är rädda för att kritisera systemet. Ja, tyvärr. Den slutsatsen har jag själv kommit till för länge sedan.
 
– Det är beklämmande. Folk som jag talat med är rädda för att bli avstängda från ersättning om de talar med HD. Det finns en enorm rädsla för både Arbetsförmedlingen och anordnarna, säger personen som själv hänvisar till "skam" när han förklarar varför han inte vill framträda med namn.

Kritiken och rädslan för att framföra den till de ansvariga har varit påtaglig i de många samtal och mejlkontakter vi haft med Fas 3-deltagare runt om i Nordvästskåne de senaste veckorna. Gemensamt för dessa personer är också att de fått platser hos företag, vilka kallas anordnare, som har som största eller enda verksamhet att sysselsätta Fas 3-deltagare.

Jag fetmarkerade sista raden. Det här har jag ju kritiserat hur länge som helst och inte fattat hur det kunnat få fortgå. Jag fattar det fortfarande inte.

Förra året ersattes företag och organisationer som tog emot Fas 3:are med 1,4 miljarder kronor. Anordnarna upphandlas inte utan anlitas efter nationella eller lokala överenskommelser. Krasst kan vem som helst stega in på arbetsförmedlingen, lämna in en snyggt formulerad ansökan, uppge ett organisationsnummer, klara en enkel ekonomisk bakgrundskoll och skaka hand med förmedlingschefen. Någon form av erfarenhet är ett plus men inte ett krav.
För besväret får företaget 5000 kronor per deltagare i månaden.
– Anordnarna kan göra vad fan de vill med pengarna, de behöver inte redovisa en spänn för Arbetsförmedlingen. Klart att det lockar till sig oseriösa aktörer, säger Fas 3:are.

I artikeln nämns även AF:s egen undersökning som gjordes hösten 2011. Jag får uppfattningen att det var 2011 i alla fall och jag har bloggat om den några gånger vet jag. Den visade att de allra flesta var nöjda med sin Fas3 plats, vilket är så missvisande det bara kan bli. Undersökningen blev också mycket riktigt kritiserad. I en kommentar någonstans läste jag att en av de som svarade på frågorna inte ens visste att det var till en större undersökning om fas 3. 
Att tycka att platsen man hamnat på är okej är inte samma sak som att man är nöjd med systemet i sig. Min sista förvaring var väl okej på sitt sätt, men tvånget att behöva sitta varje vardag i en källarlokal och göra ingenting var deprimerande och frustrerande och rent av för jävligt. Lika jävligt hade det varit om jag varit tvungen att arbeta utan lön, som vissa måste. 

Som man frågar får man svar kan man säga om den undersökningen och naturligtvis var det också syftet. 

Andra artikeln handlar om  ett Öresundsföretag med Fas3-are.
 Öresundsbemanning är ett företag som växer så det knakar. Det startade i Åstorp för mindre än ett år sedan och sedan dess har företaget öppnat det ena nya kontoret efter det andra. Ett sjunde är på gång i Växjö.
Det är få företag förunnat att expandera så snabbt. Men som leverantör av tjänster till arbetsförmedlingen är det goda tider.

Det värsta med det här företaget är att de utnyttjar de arbetslösa till att räkna och paketera godis ett par gånger i månaden. Något som företaget förstås får betalt för av godisföretaget, men de som utför jobbet får ingenting.

Mer konkret vad deltagarna gör på de olika kontoren, förutom godispaketeringen, får vi inte svar på från Öresundsbemanning. Men deltagare berättar om aktiviteter som mest tycks ha som mål att få tiden att gå.
– Några fick bygga en vägg i höstas, så rummet blev delat i två delar, men de fick riva den igen i mars, för något blev fel.
Städning av Öresundsbemannings lokaler och handarbete har också förekommit.
– Vi sitter vid datorer och söker jobb, pratar och fikar. Ibland går vi igenom våra cv och personliga brev. Handledaren är trevlig, det är inte det, men att sitta här leder absolut inte till jobb, säger en annan deltagare.

Så här ser det faktiskt ut på flesta Fas3 platser. Syftet med det hela att det ska leda till jobb och att man ska komma närmare arbetsmarknaden existerar inte och tyvärr tror jag att det är meningen. Annars skulle man ju göra något åt det.
Chefen för arbetsförmedlingen på stället tycker det är helt okej att arbetslösa utför legojobb. Kan ni förstå känslan man får, jag får att vilja ta tag i karln och skaka in lite vett och medmänsklighet i skallen på honom.

Att tvingas av staten till att utföra jobb gratis där någon annan får förtjänsten är väl slaveri om något. Samhällstjänst är liknande, men där sonar man och tar konsekvenserna av en dumhet, ett brott som man gjort. När blev det ett brott att bli av med sitt jobb?

Tredje artikeln är Svantessons syn på det hela. Vår nya arbetsmarknadsminister ifall ingen visste det.
Det är inte många som kan göra mig så förbannad som hon. Inom prostitutionsdebatten finns/fanns en del. Det här att bara låta allt rinna av, rabbla sitt inövade mantra och vägra se verkligheten är inte accepterat för en person i maktposition.

– Ingen ska bara sitta någonstans. Alla ska ha en meningsfull plats. Säger hon och vad menar hon med det egentligen? Vad är en meningsfull plats för henne? För mig är det på ett företag där man genom att visa vad man går för har en chans till anställning. Men verkligheten är ju att inget vanligt företag tar emot fas3:are med syftet att anställa dem.

När vi påpekar att det inte ser ut så på alla håll svarar hon att Arbetsförmedlingen behöver förbättra kontakten med anordnarna. Att det skulle bero på systemet i sig vill hon inte se. I varenda intervju jag hört/läst med denna kvinna så skyller hon på andra. Vad har hon för visioner? Tycker hon något överhuvudtaget eller gör och säger hon bara vad andra säger att hon ska göra? Vet hon överhuvudtaget vad Fas 3 är?

Jag tvivlar. Läs gärna kommentarerna också till sista artikeln. Nu sol och mat.