AKTION och NYTT FENOMEN PÅ SJUKRESAN

Har en liten humla i rumsfönstret som flugit in från den halvöppna balkongdörren. Försökte hjälpa den ut igen innan jag placerade mig här vid skärmen. Men den var livrädd så lät den vara. Nu är det tyst så antingen har den somnat eller hittat ut själv. Stängde i alla fall dörren till sovrummet för vill inte dela säng med den.

Har jag tagit tag i mitt liv idag då? Nja, knappast. Inte så som jag vill i alla fall. Men jag har skrivit en lista på saker jag bör och även kan göra. Två saker kan jag stryka... jag har bytt väska till vår och sommarväskan och jag har gjort ny dörrskylt och skrivit ut. I morgon kanske jag plockar bort stövlar och vinterkängor och hänger undan vinterjackorna. Skulle även vilja städa, men det får vänta, liksom även fönstertvätt och gardinbyte får göra. Möblera om har jag inte direkt lagt på hyllan, men inte så som jag brukar vid vår och höststädning. Jag ska be en avkomma hjälpa mig att flytta soffan till en annan vägg. En vägg där jag inte behöver ändra tv och sladdar och även flytta sängen till andra delen av sovrummet. Det är det hela. Men det kanske inte blir förrän i slutet av maj.  Kök och datorrum får vara som det är.

Det har gått två veckor nu och jag hade nästan räknat med att vara någorlunda i form. Men så är ju inte fallet och det gör mig lite nedstämd. Jag har börjat trappa ned Alvedonen i alla fall, slopar dagsransonen. Kan ju inte hålla på att äta tabletter hur länge som helst. Idag dök det upp ett nytt fenomen på den här sjukresan. Jag blir så jäkla trött på skiten. Kanske inget kul att läsa i en blogg, men det är verkligheten... min verklighet just nu. När jag hade varit och tömt blåsan i morse och stod i köket för att sätta på kaffe kände jag hur trosan blev alldeles våt och det till och med droppade ner på benen.

Vad sjutton är nu detta, tänkte jag förstås och trodde först det var en större blödning. Men vätskan var klar. Kan jag plötsligt inte hålla urinen var nästa tanke. Hemska tanke. Jag bytte trosor och försökte kissa lite till fast jag inte alls var kissnödig. Fortsatte med frukosten, nu med tiodubbelt hushållspapper i trosan *ler*. Jag har en binda som jag snodde med från sjukan, men ifall det här nu skulle fortsätta måste jag ha den på torsdag när jag ska till vårdcentralen och ta bort stygnen. Jaha, samma sak igen och hushållspappret förslog inget alls. Kanske kan ni förstå hur jag kände mig?

Gjorde om proceduren, nu med plastfolie under papperet. Lade en badhandduk på datorstolen och åt min frukost och körde min datorsejour. När jag sedan bytte igen såg jag att det även var blodfärgat. Det står på papperen jag fick med hem att man kan få blödningar när man opererat bort livmodern, men vadå... två veckor efter. Man får inte använda tampong vilket jag ju lätt kan förstå, men nu ville jag veta vart vätskan kom ifrån. Tamponger har jag i reserv ifall någon avkomma skulle vara i nöd. Jag hade innan testat att knipa och knipningarna är det inget fel på. Tack och lov. Så började tro att det inte var urin, vilket jag förstås var glad för.

Tappade lusten att fixa mat, men värmde en fryssoppa jag hade i frysen och när jag tog plats i solen med den och en rutknäcke med ost testade jag med en tampong.  Det funkade. Jag satt från tre till halv fem utan minsta läckage. Sedan duschade jag och tog en halvtimmes sakta promenad. Garderade förstås med papper men det var hur lugnt som helst och är fortfarande. Få se hur det är i morgon. Men det behövs inte mycket för att man tappar hoppet. Blir även frustrerad när jag är ute och går. I kväll tog jag ingen stav, utan försökte gå utan och med rak rygg, men ack så sakta det går. Det är omöjligt att ens försöka ( vilket jag gjorde ) att gå lite fortare. Skitless blir jag på det här. Men jag tänker positivt och försöker acceptera att det går upp och ner. Både tillfrisknandet och humöret.

Hade i morse ett svar på ett mail jag sände iväg för 1½ år sedan. Då fick jag ingen respons alls. Ja, det handlade om Fas3. Personen hade tydligen sparat mailet?? och nu var det visst aktuellt. Jag ska inte berätta vart och vad det handlar om. Inte än. Jag vet ju inte om det överhuvudtaget blir något alls. Jag berättade i alla fall om boken och att jag är relativt nyopererad. Men tänkte sedan att det här kanske är en spark i baken att jag ska tag i marknadsföringen av boken. Det har jag lustigt nog inte skrivit upp på min lista.

Lite aktion blev det när jag satt och solade på balkongen. Idag syns det lite, lite efter bikinibehån. Körde med samma som igår för tänkte att det kanske inte syns för att jag byter varje dag. Variationen ni vet *ler*. Hur som helst hörde jag plötsligt hur det gapades och skrek från huset snett emot mig. Jag tycker det är obehagligt när folk bråkar och här där jag bor är det annars ganska lugnt. Ganska, det är väldigt lugnt. Jag kunde inte lokalisera vilken lägenhet det var. En karl gick ut genom porten, men jag har ingen aning om ifall han hörde till bråket. Det blev tyst efter det i alla fall och en granne i det huset kom ut på sin altan och tittade sig runt. 

Jag slappnade av, lutade mig tillbaka och fortsatte lapa sol. Jag ser inte vad som händer utanför när jag sitter, men jag hörde en bil och det är inte något ovanligt. Så hör jag bestämda "Gestapo"steg nedanför balkongen och när de kommit förbi så ser jag tre stadiga poliser på väg mot bråklägenheten. Över en timma var de därinne och jag passade på att försöka fota polisbilen *ler*, till bloggen.

Nu ska jag fixa en skål risgrynsgröt eftersom jag åt så dåligt på dan. Sista korven från i julas. Ska väl ta mina Alvedon också så jag kan sova gott i natt och så min eländiga spruta. Fatta hur mycket jag vill vara som vanligt? Fast å andra sidan är jag ju så otroligt glad att magen är väck och för att vara lite tjatig.... jag vet att jag måste ha tålamod. En annan positiv sak är att den där otroliga tröttheten jag dragits med hela året nästan, men mest sista månaden innan operation, är borta.

 I morgon börjar jag på sista förpackningen sprutor, så kan börja räkna ner. 10 dagar till från och med imorgon. 2 maj tar jag sista och då ska jag ta mig sjutton klara av att med någorlunda raska steg ta mig till skogen. I mitt huvud vill jag det i alla fall, sedan får vi väl se hur det verkligen blir.
Sällskap till gröten blir Aschberg blandat med Missing people och sedan Renées rubriker.