HOPP OM LIVET, BAD och PENGABEKYMMER

Totade ihop några fler små mössor i går kväll. Det är lite sju små dvärgar över dem när jag har dem på mig *ler*. Toker, Kloker, eller Glader kanske jag kan stå för. Försökte komma på de andras namn nu, men det är sjutton alltid en man glömt. Är ju bara att googla om man nu vill det, men så viktigt är det inte. Blyger, Prosit, Butter... och så den man glömt.

Annat som jag just nu inte ser som så viktigt är de länkar jag sparat ner, med tanken att skriva om dem här innan de blir helt inaktuella. Men jag orkar inte tänka och analysera så mycket för tillfället. Ni är säkert glada för det. Jag funderar också på ekonomin och har tänkt fram och tillbaka i dag. Nej då, inte att träffa några gamla hobby bekanta ha ha. Nån måtta får det vara. Känner mig långt, långt ifrån så attraktiv så att det ens är ett alternativ.

Men kanske tigga pengar, vilket egentligen inte heller är ett alternativ för mig. Här på bloggen alltså, inte på gatan. Bara för att få ihop den här månaden. Jag är emot sådant, men jag vet inte hur jag annars ska få till det. Låna pengar av barn, släkt, vänner och bekanta ökar ju bara på skulderna och pressen. Några sjukpengar räknar jag inte med att hinna få tills räkningarna ska betalas. De kanske inte ens beviljar mig sjukersättning?  Och om jag skulle så täcker de inte in både peruken och oasens hyra och de vanliga utgifterna och återbetalningen till soc. Jag har fått besked att jag får hjälp till hyra och uppehälle av soc. tillfälligt, men inte till hela hyran, eftersom en trea anses för stor för en person. Mina krediter är snart nere på noll och de borde jag betala in till istället för att plocka ut mer. Så tankarna kretsar en hel del kring det just nu. Men ska fundera lite till.

Mycket roligare än ekonomi är att jag nu börjar återgå till det normala så sakteliga. Prick en vecka idag sedan sista giftinvasionen i kroppen. Hostan är kvar, men värken är knappt förnimbar längre och jag sov i lite längre etapper i natt. Det här att ständigt vakna på nätterna påverkar speciellt mitt psykiska mående, tror jag. Man tappar lite lusten till saker. Får svårt att peppa sig själv och tänka positivt. Nu har jag ju bestämt att veckan efter en behandling så får jag bara acceptera att det är så. Bara ta det för vad det blir. Men det är lite svårt, tycker jag, att inte orka, inte känna lust fastän man egentligen vill göra saker. Den här omgången har nog även det fina vädret ( att inte kunna ta vara på det ) och mitt rakade huvud gjort mig extra rastlös och irriterad på skiten. Fast jag ska vara glad, för andra kan ha det sju resor värre efter sina cellgifter. Vissa får till och med läggas in på sjukan några dagar.

Men det var då *ler*, typ igår. Idag kände jag att livet återvände så sakta, men jag är lite rädd ändå. Vilket också stör mig. Försöker med tankekraft att ändra de här räddhågsna tankarna. Vad kan hända om jag cyklar en mil till badet? Blodtrycksfall, eller att få en propp. Cellgifter innebär en större risk att få proppar ,vilket även värme gör... om man inte dricker ordentligt. Det sista läste jag idag. Jag dricker massor. Rädslan för blodtrycksfall är helt naturlig, natten efter operationen är fortfarande alltför nära för att kroppen ska ha glömt . Men känns kroppen okej så måste jag ju gå på det. Så resonerar jag med mig själv. Förnuftig är en sak, men jag vill inte gå omkring och vara rädd för att något ska hända som med största sannolikhet inte händer. Så här fjomsig var jag inte förut och är nog inte heller när jag är helt mitt riktiga jag.

Jag packade i alla fall min ryggsäck med vatten, kamera, mackor med salladsblad och gurka, salta kex och salta jordnötter och cyklade iväg. Kom inte iväg förrän efter ett och det tog lite längre tid än vanligt, för kraften i benen är inte helt återställd. Gick i direkt och fy sjutton så skönt det var. Här var det perfekt att gå längs bryggan för här är det inte alls så långgrunt som på det andra badet som jag var på med avkomman och som jag inte gillar. Jag struntade i om folk tyckte jag var märklig *ler*, fast de fattade nog eftersom jag har förband. Att jag inte håller fast i bryggan för att jag inte är simkunnig alltså. Då tycker de nog att jag är mer märklig när jag pallar upp kameran och knäpper bilder på mig själv. Då tittar de och ler, kanske säger något. Eller så tittar de snabbt åt ett annat håll.

Det här var ett perfekt hörn att ligga och gotta sig i. Med högerarmen på bryggan så kunde jag doppa hela vänstersidan och nacken. Inte detsamma som att simma ut och ligga och flyta, men bättre än att bada med lyftad arm.

Mellan baden låg jag och pressade i solen. Även frisören blev förvånad när jag sa att jag kunde vara i solen. Jag frågade om jag kunde ha peruken i solen, vilket jag då inte skulle ha för då tog den skada. Men du ska väl inte vara i solen? sa han. Joho, sa jag glatt, jag kan både sola och bada.

Jag tycker faktiskt att det är en ynnest att jag får det. Om nu sköterskan visste vad hon sa, då när jag ringde och frågade. Men det tror jag.
Kvart i fyra packade jag ihop och trampade hemåt. Matt och helt slut när jag stövlade in i hallen, vilket jag säkert skulle varit oavsett hälsotillståndet, av att cykla en mil i gassande sol.  Då hade det suttit fint med ett bad till *ler*.  En stunds vila i "oasensfåtöljen", följt av en sval dusch och så var man någorlunda pigg igen. Bara mat som fattades.

Det är så tråkigt det här att fixa mat, men viktigt att kroppen får näring. Gjorde det enkelt och värmde några färdigköpta raggmunk jag hade i frysen. Ätbart, men kan inte mäta sig med hemlagade. Nu var det väl hundra år sedan jag åt hemlagade raggmunk *ler*. Har aldrig gjort det själv, fast en gång när ungarna var små så köpte jag mix minns jag och blandade med vatten och stekte. Det var nog inte heller så gott, för gjorde det bara en gång vad jag kan komma ihåg. Ungarna föredrog och föredrar fortfarande pannkakor och potatisplättar.

Om det blir bad även i morgon har jag inte bestämt ännu. Kanske ska låta kroppen vila från solen. Handla lite måste jag i alla fall göra och då ryker ytterligare några hundra från Ica krediten. Har även lovat ungdomskompisen att ringa när jag börjar må bra igen. Förra sommaren sågs vi inte alls, annars försöker vi ses en gång per år. Men förra sommaren jobbade jag ju varje dag. Få se om vi kan få till någon dag nästa vecka. Det är min tur att åka till henne, men det är för långt att cykla nu när jag flyttat från stan. En picknick mitt emellan kanske. Om det är väder.