INGA ROLIGA BESKED

Ja ni folk. Sicken dag, på alla de möjliga sätt. Hade tid klockan ett hos läkaren och min buss gick halv tolv. Men det kom ingen buss. Stod och väntade en kvart, sedan gick jag in för att ringa och säga att jag eventuellt skulle bli lite försenad. Men enda numret som fanns var till röstbrevlåda och den var stängd då. Man kunde lämna återbud, men det var ju inte aktuellt för mig. Jag hade inte tid att leta efter andra papper för tio över tolv gick en annan buss som jag var tvungen att gå en bit till... ut till stora vägen.

Den bussen var ca fem-tio minuter försenad, men kom i alla fall. Pratade med en kille som också väntat på den första bussen som inte kom och det var skönt att höra. Nåväl, jag kom in till stan och bussen till sjukan skulle gå om fem minuter. Men tro't eller ej, även den bussen var sen, så tio minuter försenad stånkade jag upp för trappan till onkologmottagningen. Så jäkla pinsamt, men det var lugnt sa läkaren. Den braiga läkaren, som inte stressar. Men jag försökte sedan att dra mina frågor ganska snabbt och bad om ursäkt ifall jag sabbade hans arbetsschema. Fast återigen... bara lugn.

Vad fick jag då för besked? Ja, jag upplevde dagens besked mycket värre än när jag informerades om att jag hade cancer. Det hade jag ju redan insett och såg det som en nödvändig resa och utveckling och med fulla förutsättningar att jag skulle fixa det och bli frisk.

Röntgen var ungefär som sist, men då hade lungförändringarna luckrats upp. Nu visade speciellt höger lunga förtätningar igen. Men ingen vätska tack och lov.
I buken där förra röntgen visade minskning av vätskan, där hade den nu ökat vid mjälten från 7-12 mm. Lymfkörteln oförändrad 12 mm. Frågade vad som var normal storlek och de ska inte vara över 10 mm. Bukhinnan lätt förtjockad fortfarande. Frågade vad det betydde och man kan säga att det är som knottror på bukhinnan och det kan eventuellt vara cancerväxt.

Sedan berättade jag om min trötthet som visserligen är bättre nu och om orkeslösheten, om hostan och slemmet, om det magonda som kommer och går och om utslagen och om hur jäkla less jag är på att det istället för bättre blev sämre efter jag slutat med gifterna.

Läkaren tolkade röntgen och mitt mående som att något var på gång och att det troligtvis blir cellgifter igen. Svårt att veta om hostan är förkylning eller om det är lungorna och om det magonda är magslemhinnan som inte är återställd eller om det är på grund av bukhinnan. Kraftlöshet och trötthet kan hålla i sig ett år. Utslagen trodde han först var någon hudåkomma som jag borde gått till hudläkare med. Men jag tror ju att allt har med cancern att göra och när jag sa att jag innan operation hade samma utslag på mage och sedan även rygg, så kan det hänga ihop sa han.

Att cancermarkören visade 21 två veckor innan sista giftet är en sak. Det kan ha ändrat sig sedan när jag slutade med gifterna. Han undrade om jag ville ta ett prov, men det ville jag inte. Jag tror inte det gynnar mig att veta ifall det nu skulle vara uppe i 50 eller mer. Han förslog även hormontabletter som bröstcancerpatienter får har jag läst. Men det får även äggstockscancerpatienter ibland, sa han. Men det ville jag inte ha heller. Min känsla sa mig att det bara skulle vara onödigt. Han höll med för de gör inte att det blir bättre, de förskjuter bara processen. Håller den lite i schack.
Sedan spånade han lite på om vi skulle planera in cellgifter direkt. Vad skulle du säga om det? sa han.  Då går jag hem och gråter sa jag. Jag har ju precis slutat med skiten och vill bli normal.

Sedan efter allt prat gjorde han en undersökning också och frågar då om jag brukar vara så stor om magen. Nää, sa jag och fnittrade till, det är väl kortisonsvull för jag gick upp tio kilo under cellgiftsbehandlingen. Eller så är det vätska, säger han. Fast det är ju inte mycket vätska jag har i buken, men det kan vara på väg att bli mer och då tömmer de. I mitt huvud är det ju kört om de ska börja med sådant. Jag sa det också.... att då är det väl bara att hälsa hem. Njaa, fick jag som svar, men studenten som var med han bara kolla på mig.

Men det här har jag faktiskt haft i bakhuvudet, fast jag inte riktigt velat tänka det fullt ut. Jag har tre par jeans nu som jag får om magen och härom dagen tänkte jag just att det är exakt ett år sedan magen började växa och kläderna blev trånga. Ska det börja om nu liksom? Jag tror det är en kombination av kortisonsvull och vätska kanske. Nu är det ju tomt i buken så vätskan är ju inte som då inkapslad i en stor cysta, vilket väl måste vara en nackdel eftersom närliggande organ då lättare angrips. Vad vet jag.

Nu är det paus. Trodde jag skulle hinna skriva klart innan spökena på sjuan, men icke.
Var tredje månad är det ju tänkt med kontroller, men eftersom läget är som det är sa han först två månader och att jag skulle ringa om det blev värre. Men jag ringer ju inte förrän jag är riktigt sjuk så då bestämde han att han vill se mig om sex veckor för att kolla läget. Det är bara att hoppas att det blir bättre istället för sämre nu. Man måste vara optimist *ler*, men jag är även lite realist och är införstådd med att det då kan bli dags för cellgifter igen. Och det är så himla surt. Men vad har jag för val?

Jag åkte sedan hem och struntade i stan. Dels var det ju skitväder och dels var jag inte speciellt upplagd för något. Nu börjar det igen så nu blir det inte mer. Men nu vet ni läget.