BOCKEN I PARADISET

Ganska gott om tid innan jag behöver ge mig iväg, så kör dagens svammel. Tänkte uppehålla mig återigen vid den så kallade sexturismen. Kanske lite tjatigt, men var inne och kollade dagens hos Blogge som bla länkade till en artikel i Sydsvenskan. Inte bara Aftonblaskan således som visar på att prostitution har flera ansikten än den som våra radikalfeminister vill pådyvla oss. Bilderna kanske är lite långsökta ha,ha, men när jag läste artikeln så ploppade paradiset upp i skallen.

Båda är filmtitlar och kanhända denna passar bättre, eller iallafall lika bra. Om Gambia... som verkar vara den plats som mest omskrivs fast kvinnors lustköp av yngre män förekommer på andra ställen också.... är paradiset med sol, värme och stränder, så är bocken den unga, inhemska mannen som gör vistelsen för kvinnan än mer paradisaktigt. "Männen tycks fungera som kvinnornas betjänter: de servar med kylda drycker, hämtar mat, bär väskor, smörjer ryggar med solkräm. Händer och kyssar överallt."

Även för de fattiga, inhemska unga männen så utgör turismen av utsvultna, äldre kvinnor som är stadd vid kassa ett slags paradis. Alla vill förstås inte se det så, men jag kan inte annat än göra det. Gambia har en skyhög arbetslöshet utan något socialt nätverk. Samvaron med de här villiga kvinnorna gör att de kan leva någorlunda drägligt. Själv bor jag i ett välutvecklat land som Sverige, där arbetslösheten numera också är hög. Vi har a-kassa ( vars avgift är så hög att en del väljer att avstå) som sedan övergår i aktivitetsstöd, men den är så låg att den är omöjlig att leva på. Vi har också socialtjänst som ska gå in och bistå de som behöver ekonomisk hjälp, men dels ser vissa socialbidrag som den allra, sista utvägen och dels måste man innan man överhuvudtaget är berättigad stöd, göra sig helt utblottad.

Mitt eget val är precis samma som för de arbetslösa, fattiga gambianerna. Jag drygar ut mitt aktivitetsstöd med samvaro med villiga män och kan därmed leva drägligt.  Nu har jag ju inte alls något emot det, tvärtom och jag behöver inte tvinga mig till möten för att klara av hyran eftersom jag har mitt aktivitetsstöd. Men som sagt, många arbetslösa här i Sverige har inget annat val än att först sälja bil och hus och ungars besparingar för att sedan på nåder be om en skärva från det allmänna, eller jobba svart, eller i ren desperation begå brott.

 Arbetslösheten är mycket hög, drygt fyrtio procent av befolkningen mellan tjugo och femtio är utan jobb. Någon arbetslöshetskassa finns inte. Inte heller socialförsäkringar.
Det är detta och ingenting annat som gör sexturismen möjlig, menar Alajhi.

Skuggan i paradiset skulle kunna vara ( förutom bristen på vanligt jobb ) att många av dessa unga gambianer längtar bort från sitt land och sitt fattiga liv. Hoppet för många är att någon av kvinnorna tar dem med sig till sitt hemland. Det säger sig självt att livet sällan blir så mycket bättre i ett främmande land med andra seder och bruk och där chansen till egen försörjning är lika liten som i Gambia.

 

Det är så här prostitution normalt framställs. Nu tror jag inte den här filmen just handlar om prostitution, men den passar bra som liknelse. En man, alltid en man och oftast en högavlönad med makt, som kan välja och vraka bland unga, vackra kvinnor som inte suktar efter sex, men väl efter pengar.

Visst, det är en del. Men inte den enda. Vi kan inte komma ifrån att pengar idag är drivkraften bakom vartenda jobb vi utför. Oavsett om vi gillar jobbet eller inte så måste vi tjäna pengar på något, om det så är att köra buss, lägga om sår, städa toaletter eller lära ungar att räkna. Nu vill jag personligen inte se sex som jobb, för min del är det en trevlig syssla som jag tack och lov kan kombinera med en liten intäkt. För andra kan det se helt annorlunda ut. Vissa väljer bort tråkiga jobb och säljer sex istället, en del gillar det, andra inte. Några har inget val om de inte vill göra sig helt utblottade för att sedan leva på socialen och hur länge funkar det egentligen?

Vår sexköpslag gör inte att prostitutionen försvinner, eller att efterfrågan minskar. Jag skulle inte bli förvånad om den tvärtemot ökar nu när läget är som det är i samhället och på arbetsmarknaden. Så slutklämmen blir, att ska man kunna hjälpa de inom prostitutionen som på något sätt mår dåligt, då måste man börja från grunden och rätta till de sociala missförhållandena. Annars har vi snart ett Gambia här också.