tisdag, april 14, 2015

RESAN MED ÄGGSTOCKSCANCER (2014)


SYMPTOMEN

Både läkarna och jag tror att jag haft den här sjukdomen i flera år. Redan 2012 började jag gnälla över att jag tyckte magen blivit stor. Lätt att skylla på åldern, på för mycket stillasittande etc.  Men vad jag än gjorde så blev inte magen mindre. Ungarna, speciellt tjejerna var evigt trötta på mitt gnäll.

Äggstockscancer kallas ju för den tysta sjukdomen, eller den dolda. Just för att man inte har några större besvär förrän det gått väldigt långt. Ca 700 kvinnor drabbas varje år och trots att jag själv haft svårt att finna vissa svar på internet så är det den femte vanligaste cancerformen och den drabbar oftast kvinnor i 60-årsåldern. Den ska således inte förväxlas med de ofarliga, godartade cystor på äggstockarna som är relativt vanligt hos fertila kvinnor.
Vill även poängtera att det här är min upplevelse, min erfarenhet och ska inte jämföras med någon annans då vi alla är olika.

För mig började det runt jul/nyår 2013, då jag plötsligt blev proppmätt på väldigt lite mat och magen under bysten ( diafragman) var spänd och hård. Som nog de flesta så tänkte jag att det går nog över. Jag levde då under ganska stor stress och press och oro för ekonomin och skyllde på det.
Under januari 2014 tyckte jag diafragman ökade i storlek och jag började få utslag på först magen, sedan även på nedre ryggen och jag började hosta. Utslagen tänkte jag att det är något som ska ut och hostan trodde jag var början på en förkylning.

Så här såg jag ut 29 januari. Jag hade inga större besvär då, men under februari började jag känna av små hugg och stick i magen. Som den person jag är hittade jag på olika orsaker till symptomen, bl.a. svamp i magen och obalans i bakteriefloran. Jag hade aldrig i hela mitt liv varit sjuk och det fanns inte i tanken att det skulle vara något allvarligt.

Men magen fortsatte att växa och ungarna började tjata att jag måste gå till läkare. Jag insåg själv till slut att det här inte skulle gå över av sig självt och att det var något i magen som växte. Att det kunde vara elakartad cancer föresvävade mig inte ens.

7 mars var jag på vårdcentralen. Fick inget svar på vad det kunde vara, men läkaren skrev remiss till röntgen.
Under mars fortsatte magen växa och jag kände av trötthet och otymplighet. Huggen och sticken blev intensivare och hostan likaså.

24 mars var jag på röntgen och redan dagen efter ringde de från kvinnokliniken och jag fick tid tre dagar senare. Här började jag misstänka allvaret då allt gick så väldigt fort.

28 mars träffade jag en överläkare på kvinnokliniken. Väldigt bra läkare tack och lov, ingen stress och han förklarade och visade. Jag hade en cysta på ca 27 cm som troligtvis började i höger äggstock. Jag hade även förändring på lungorna, men svårt säga om det berodde på tryck från cystan eller om det var metastaser. Han skulle planera in operation inom tre veckor och jag skulle behöva cellgifter efteråt.
Alla reagerar olika, jag var mest glad över att få slippa magen. Jag satt med block och penna och antecknade, fullt införstådd med vad jag hade framför mig. Men jag rasade inte ihop, utan såg det mest som något okänt som jag skulle få erfarenhet av. Och varför skulle inte jag drabbas när så många andra gjorde det. Jag hade ju ändå varit förskonad från sjukdomar hela livet.

1 april ringer de och säger att operationen blir den 7:e. 

 
CELLGIFTBEHANDLINGEN
 
När jag återhämtat mig efter operationen, vilket jag gjorde relativt snabbt, mycket beroende på årstiden tror jag, så var jag på lungmedicin för att göra en bronkoskopi. Den visade att det var metastaser jag hade i lungorna. Jag var även hos ännu en väldigt bra läkare på onkologen. Jag skulle få två olika gift Paklitaxel och Karboplatin var tredje vecka. Något jag tror är standard för den här sortens cancer. Sex omgångar var det som gällde, alltså 18 veckor.
Någon prognos ville jag inte veta. Det skulle inte ha gynnat mig alls. Jag skulle ju bli bra och jag hade också en stark känsla att så skulle bli fallet. Lustigt nog har jag fortfarande den känslan.  
 
26 juni började jag resan med cellgifter. Dagen innan hade jag fått en venkateter i armen där giftet skulle injiceras via dropp, en så kallad picline.
Jag hade ställt in mig på att få alla biverkningar man kan tänkas få och hade köpt hem både spypåsar och näringsdryck och armband för illamående.

Biverkningarna efter första omgången var trög mage i några dagar, som berodde på de tabletter man tar innan. Dålig sömn som mest beror på Kortisonet man tar. Magvärk som lättade vid födointag, muskelvärk 3-4 dagar och en dag med psykdipp. En vecka ungefär, sedan var jag som vanligt.

Efter andra omgången började håret bli tunnare och tunnare och jag kunde dra ur långa hårtester. Muskelvärken blev en anings värre.


 Jag accepterade att jag blev kal, för jag hade förberett mig mentalt på hela denna behandling. Men jag hade ändå svårt att se mig själv utan hår och jag visade mig aldrig ute bland folk utan peruken.
 
Hemma hade jag små mössor som jag sydde själv av trikåtyg.

Efter tredje omgången med gift var det dags för röntgen och läkarbesök. Tyvärr fick jag nu en annan läkare, men det gick bra. Hon tyckte inte att behandlingen gett det resultat man förväntat sig och jag höll med för cancermarkören CA 125 som tas inför var behandling hade ökat från 50 till 55.

Resultatet blev efter att hon diskuterat med andra läkare att jag nu skulle få Paklitaxelet i mindre doser varje vecka och Karboplatinet som förut var tredje.
Vi hade nu kommit in i september. 2 september fick jag omgång 4...vecka 1. Det här att få gift varje vecka innebar att kroppen aldrig hann att återhämta sig mellan gångerna och ganska snart kände jag av trötthet och jag hade ingen lust med saker. Jag var yr ibland och helt orkeslös. Jag blev arg och frusterad över mitt tillstånd.

Någon vecka senare upptäckte jag att nu hade även bryn och ögonfransar börjat ramla av. Jag ökade även i vikt, vilket jag trodde berodde på Kortisonet. Idag är jag osäker.
16 september fick jag en propp i vänster vad och fick börja ta sprutor dagligen, vilket jag fortfarande gör. Men cancermarkören sjönk och det höll mitt mod uppe. Nu var den nere på 44. Fortfarande över gränsvärdet på 35, men det gick ändå åt rätt håll.

30 september var HB-värdet nere på 102 och jag fick blod för första gången under behandlingen. Jag märkte stor skillnad direkt. Jag fick sedan blod både i oktober och i november, men då blev det inte lika stor skillnad.

I mitten på oktober var jag på slutröntgen. 28 oktober skulle giftet för sista gången strömma in i min kropp. Det såg jag oerhört mycket fram emot, för nu var min kropp riktigt i botten. Muskelsvag och oerhört trött. Något jag tror att man själv måste ha upplevt för att kunna förstå. Smakförändringar och vikten fortsatte öka vilket påverkade det psykiska, värk i magen ibland, som ingen visste orsaken till. Själv trodde jag det berodde på att gifterna påverkat magslemhinnan. Vissa dagar illamående.

Dagen innan, den 27.e var jag hos läkare. Ännu en ny läkare som jag inte fick så stort förtroende för. Eftersom cancermarkören sjunkit ytterligare och nu var nere på 31 räknade jag med ett positivt röntgensvar. Förtätningarna i lungan hade luckrats upp och en del vätska i buken försvunnit. Men det stod även " lätt förtjockad bukhinna". Bukhinnan hade inte nämnts i tidigare röntgensvar ( jag bad alltid om kopia på både det och provsvar ). Jag visste att det inte skulle vara så kul om cancern spridit sig till bukhinnan, men jag fick inget ordentligt svar på vad förtjockad bukhinna betydde. Det verkade som hon helst ville bli av med mig.

Jag kände att jag inte bara kunde sluta behandlingen med ett sådant röntgensvar. Jag ville gardera mig och göra allt jag kunde för att ta död på cancern, så jag frågade om jag kunde få fler behandlingar. Två omgångar till kunde jag få, mer skulle inte kroppen klara av. Egentligen visste jag inte om kroppen ens skulle klara de här två omgångarna, som betydde sex veckor till. Men jag var fast besluten att fixa det.

10 december var de här extra sex veckorna slut och jag hade klarat det. Cancermarkören var nere på 21, vilket jag tyckte var fantastiskt. Nu var den här resan slut och jag såg framför mig hur kroppen så sakta skulle återhämta sig, håret växa ut liksom ögonfransar, orken komma tillbaka och de 7-8 kilo jag lagt på mig skulle försvinna. 29 december hade jag tid för röntgen.

Tyvärr går inte alltid ens tro och önskningar i uppfyllelse. Men det skriver jag om i ett annat inlägg.

 

Inga kommentarer: