söndag, mars 27, 2016

CANCERRESAN SLUTAR 016

Den 20/1 hade cancermarkören minskat från 133 till 127, så jag beslutade att avvakta med snack med läkare och avbrytning av behandlingen till den planerade röntgen 15/2. Men jag upplevde ingen förbättring, men inte heller någon direkt försämring vad gäller andningen. Jag fortsatte däremot att minska i vikt och jag fick ofta en klump i halsen/ brösten vid intag av föda som jag i de flesta fall sedan spydde av.

Men i början av februari kände jag av försämring och insåg att inte heller den här giftkombinationen funkade. Inte ett enda cellgift som jag fått har stannat upp lungmetastaserna. Jag avsade mig mer gift 16/2.

Läkarbesök 23/2. Röntgen visade att höger lunga var helt förtätad och att jag använde endast vänster lunga, som även den var förtätad till viss del. Cancermarkören nu ökat till 142 och den kompletterande markören ökat från 43 till 62. Den ska inte överstiga 5.  Behandlingen avbröts. En studie av PD1 hämmare skulle på börjas men det visade sig att den inte var för min cancertyp.
Läkaren pratade om att jag eventuellt nu skulle få gift för lungcancer, fast det inte är det jag har. Eftersom PD1 hämmare godkänts för lungcancer hörde jag mig för om det. Även om syrgas.

Andningen började nu bli allt sämre. Jag fick flämta vid minsta rörelse. Jag klarade inte längre att åka och handla och inte gå ut. Men naturligtvis hoppades jag på ett mirakel och ville inte inse hur sjuk jag var.
Läkaren skulle höra av sig när han kollat upp annat gift, men av någon anledning dröjde det. Efter min egen påpekan till onkologen ringde han upp, men då kände jag mig så dålig så ville bara ha syrgas för andningen. Han kollade då upp vårdplats och tisdag 15 mars skjutsade ena avkomman in mig.

Jag hade väldigt dålig syresättning och syrgasmask åkte på direkt. En vecka låg jag inne och en väldigt bra läkare berättade och informerade om mitt läge och vad som väntade osv. Även om man naturligtvis hoppats på mirakel, så visste jag ju att det skulle ta slut en dag. Men inte vilken dag. Så jag var beredd och tog det sakligt. Jag är inte rädd för döden, ser det nästan som lite spännande nu när den är oundviklig. Tragiskt och sorgligt förstås att lämna sina barn.
Läkaren fick mig även att inse att jag behövde hjälp av LAH och vissa hemtjänster.

Nu när det blev definitivt att slutet närmade sig blev jag lite småstressad. En hel del jag vill avsluta för att sista tiden bara njuta, sköta om mig själv och bara vara. Dokument ska avslutas och jag försöker nu träffa de som stått mig nära medan jag fortfarande är mitt vanliga jag och jag tar minnesbilder till efterlevande och pratar med barnen om testamente och tiden efteråt och annat som kommer upp hos både de och mig. Försöker undvika att lämna frågetecken efter mig.

Efter en vecka kom jag hem och det installerades syrgas och larm etc. Känns tryggt. Syrgasen gör ju att jag nu känner mig bättre och kan röra mig lite mer. Men jag har den rätt högt för att klara andningen. På 6 och den går bara till 9 den här hemma. Den på sjukan till 10. Inte så mycket att spela på sedan när försämringen undan för undan kommer.

Jag har ju ingen aning om hur det här ska bli, det vet ju ingen. Men jag tror och hoppas det blir lugnt och fridfullt. Det sätts in mediciner av LAH när det blir för jobbigt... mot uttorkning av slem, mot ev., ångest och oro och mot värk. Än så länge har jag inte värk tack och lov.
Jag får vätske och näringsdropp när det behövs, så länge jag orkar vara uppe och vara som vanligt eftersom jag inte får i mig så mycket av varken vätska eller mat. Min önskan är, om jag hinner, att ta sista andetaget på sjukan för vill inte att barnen ska behöva ansvara och vårda mig. Nu sa LAH att ingen anhörig behöver vårda mig även om jag avslutar hemma. Det sätter de personal till. Men vet inte om jag kan lita på det. Fast det blir nog bra hur det än blir tror jag. Viktigast att det blir bra för barnen.

Jag kommer inte direkt att sitta och vänta in döden, men jag vet att det kan gå väldigt fort så tänker inte påbörja något nytt. Det kan ju också ta en månad (eller två). Den som lever får se. Ta hand om er.

6 kommentarer:

Unknown sa...

Greta, Jag tänker på dig. Det är inte rätt att du drabbas och lider av denna sjukdom

Gretas Svammel sa...

Sjukdomen är ett skit...Hans-E... men ingen kommer ju ifrån döden. Hellre så här i lugn och ro där man kan göra avslut än plötsligt i en olycka.

Anonym sa...

Hejsan "Greta"!

Ja, livet är märkligt, vi föds, lever och sedan döden. Det enda rättvisa är att ingen kommer undan det sistnämnda.

Minns stunderna under åren. Kommer att minnas allt.

Kram från "sjöfararen"

Gretas Svammel sa...

Tack... sjöfararen... det känns faktiskt skönt att jag kunnat sätta små märken här och var hos folk *ler* och inte bara hos mina betalande älskare.

Anonym sa...

Greta - också i detta är du en förebild. Du är så klok och sansad. Förbereder de dina lugnt och klokt på vad som kommer. Tack för att du delar med dig. På nåt sätt gör du det hela mindre skrämmande - om man nu kan säga så? Hoppas du förstår vad jag menar. Jag önskar dig en lugn och fridfull tid nu och en god resa.
/Regina W

Gretas Svammel sa...

Tack... Regina. Vi är väl alla olika i reaktion och beteende. Men det känns skönt för mig att bara kunna släppa allt sista tiden och jag tror det känns skönt även för ungarna.
Kram