TRÖTT, RÖNTGEN, VÄNTAN

Trött så in i bomben idag. Och vems är felet? Mitt eget förstås. Stängde av tv-n runt elva i går och blåste ut ljusen för att sedan resa mig med tanken att diska upp filskålen, borsta tänderna och lägga mig och läsa lite. Men sjönk tillbaka i soffan, råkade blunda och sedan vaknade jag strax efter tolv. Fick anstränga mig riktigt ordentligt för att ta mig ur soffan och förflytta mig till köket och diskbänken.
Ja ni vet kanske hur det är? Man börjar styra med saker och så är man plötsligt hur pigg som helst. Det brukar funka att läsa sig trött, så pallade upp mina kuddar i sängen, satte glasögonen på näsan, öppnade boken och började läsa. Jag är i slutet av boken och läste sida upp och sida ner och det blev mer och mer spännande.

När jag slängde en blick på väckaruret visade den 02.08 och jag blev nervös. Fyra timmar senare skulle jag upp och jag hade kanske två-tre kapitel kvar och var inte trött. Men lade ifrån mig boken, släckte lampan och sa till mig själv.... nu sover du. Men så lätt är det ju inte *ler*. Jag låg och funderade på hur boken skulle sluta. Till slut somnade jag i alla fall och räknar jag med timmen i soffan så blev det på sin höjd 4½ timmes sömn.

Men jag slängde fötterna över sängkanten så fort klockan larmade i morse klockan sex. Fem över sju gick jag ut för att lämna nycklarna till elementkillarna. Men fanns inte en kotte där fast de skrivit sju. Jag väntade till kvart över och tänkte att jag skiter i det. Min buss skulle gå kvart i åtta. Frukost, sminkning och peruk var klart, men inte kläder och lite annat. Tyckte det också var lustigt att det bara var jag som väntade. Precis när jag började gå tillbaka hem kom bilen glidande. Jag sa inget om dröjsmålet utan lämnade bara nycklarna snabbt, sa att jag hade bråttom och att de skulle kasta in den i brevinkastet när de var klara.

Sedan tog bussen in till stan en kvart extra tid eftersom alla gymnasieungar började skolan idag och korten var inte aktiverade och det stannades vid varenda hållplats. Klockan nio skulle jag vara på röntgen och kom ca fyra -fem minuter för sent. 

Inte en enda personal så långt ögat kunde se. Satte mig och väntade och tänkte att de kanske hade fika till kvart över. Tjugo över tänkte jag att det var väl sjutton ändå. Jag hade röntgentid tio och skulle innan dess hinna häva i mig en liter kontrast. Pratade med folket som satt där, men de väntade ju precis som jag. Till slut gick jag fram och knackade på en dörr som såg ut som att det skulle kunna finnas personal bakom. Det gick inte att öppna dörren, men man kunde kika in i de där rundlarna ni ser. Så jag kikade in och såg två grönklädda killar som bara glodde tillbaka. Jag mimade att de skulle öppna och då började den ena att skratta.

Helt sjukt var det och det kändes nästan som att jag stod bredvid och betraktade mig själv. Ingen öppnade i alla fall. Men troligtvis hade de väl inte befogenhet att öppna, vad vet jag. Efter en stund kom en vitrockad kvinna ut genom dörren och snabbt som ögat var jag på henne innan hon hann att försvinna. Hon visste inte mycket mer än att den tjejen som troligtvis skulle ta hand om mig inte var där just då, men hon skulle säga till.

Slutligen kom en tjej med min kontrast och jag frågade om jag skulle häva i mig den här litern på en halvtimma, för jag fick liksom ingen ursäkt eller förklaring. Nja, sa hon det måste hinna rinna igenom så vi skjuter lite på röntgen. Jag kommer med en mugg, sa hon. När ingen mugg kom kollade jag på toaletten efter mugg, men de var ju så attans små så jag stoppade mitt medhavda sugrör direkt i tillbringaren och hann väl få i mig en tredjedel innan den där utlovade muggen kom.

Kvart över fick jag dra på den blå rocken och fick stick i armen för kontrasten som ska direkt i blodet och så skjuts in i röret. Man läser ju om alla misstag som görs och det sista jag läste var tjejen som fick desinfektionsmedel istället för bedövning intravenöst. Så för säkerhets skull förhörde jag mig om att det var kontrast jag skulle få och inget annat *ler*.

Själva röntgen går ju rätt snabbt och efteråt tog jag bussen direkt till resecentrum och behövde bara vänta nio minuter på min buss hem.
Hela dagen har det känts som att jag liksom går bredvid mig själv. Har ni upplevt det någon gång? Förkylningen är i sitt crescendo kan jag tänka mig. Det halsonda är borta men näsan rinner och jag småhostar... och är trött. 

 
 Orkade inte ens tänka på mat idag. Slängde in vatten och havregryn och salt i en skål i mikron innan jag bänkade mig vid datorn. Det är väl inte helt onyttigt. Senare blir det pressad grape och fil med en halvrutten banan. Ska återgå till turkisk yoghurt tror jag, istället för fil. Det är lite mer stabilt.

Min gamla släkting några hus bort ringde förut för att höra om läget och jag blev nästan besatt av hur jag lät . Det är en jättelustig dag idag. Men jag upptäckte hur nasalt jag pratade, vilket förstås beror på förkylningen och jag satt och log för mig själv för att då och då skratta till utan någon som helst anledning. Tröttheten gör väl sitt till förstås också. Min gamla släkting trodde kanske att jag gick på några starka mediciner *ler*.  

Få se hur länge jag orkar hålla mig vaken. Tänkte läsa ut boken i alla fall. I morgon går jag nog inte bredvid mig själv hoppas jag, utan är mer hel.